Ett barndomsminne, som jag trots allt minns, som alltid kommer upp som historia när detta blir ett samtalsämne vid till exempel matbordet eller när nya vänner kommer på besök är den gången min familj var hos mina farföräldar på fika. Jag sitter i pappas knä och vi kikar i en fågelbok. Då och då bläddrar han tillbaka för att se om jag minns vad vissa av fåglarna hette. När han bläddrar tillbaka till den klasssika rödstjärten börjar kugghjulen rulla för fullt och det går nästan att höra knaken inuti min skalle. Det enda som kommer ut är "Löd.. Löd.. Löd.." så pappa väljer att hjälpa mig lite genom att peka på sin bakdel. "LÖDLUMPA!" brister jag ut, riktigt stolt över mig själv.

 

Jag är nog ett dolt geni.

 

Dagens självkänsla och självförtroendeuppgift: