I 4 års tid har antidepressiva styrt mitt liv. Utan dem har jag varit kaos och hela min värld har rasat, oavsett hur tillvaron har sett ut. Jag har inte behövt ha problem för att känna att allt och alla varit emot mig, sängen har varit min bästa vän och maten ska vi inte ens tala om. Destruktiv är nog rätt ord för vad jag har varit. Med dessa så kallade "lyckopiller" har jag inte känt mig lycklig, visst har jag mått bra och känt lyckokänslor, men inte på riktigt och bara det har tärt något så fruktansvärt. Att behöva ta piller för att fungera känslomässigt är inget jag varit stormförtjust i.

 

Men nu är det över. Äntligen fungerar jag som en vanlig, normal människa som är hälsosam både fysiskt och psykiskt. I några veckor nu har jag varit pillerfri och allt rullar på precis som under dessa 4 år av pillerknaprande, den enda skillnaden nu är att jag är lycklig. För första gången i mitt liv är jag lycklig på riktigt. Jag behöver inga hjälpmedel för att känna som jag gör just nu. Visst har jag fortfarande mina stunder då allt känns hopplöst, men skillnaden från då är att jag nu reser mig upp och kommer ihåg vad det är som egentligen räknas och vad som är värt att fokusera på. Något som förut kunde få mig att ligga och gråta i sängen under veckor kan nu ta en ynka dag att analysera för att sedan inte reflekteras över igen. Jag är inte destruktiv längre. Jag mår bra. Jag älskar det.