För första gången på väldigt väldigt länge kan jag faktiskt kalla mig själv för en lycklig och välmående individ. Ibland kan jag knappt förstå att detta är det liv jag lever, att jag faktiskt kan må så här bra. Att jag har förändrats så här mycket på bara ett och ett halvt år. Trots att det är mycket som händer runt omkring just nu så står jag stadigt kvar med balansen i behåll. Min värld går inte i kras. Snedsteg är inte längre likamed självmord för både mig själv och min omgivning. Jag klandrar inte mig själv längre och hatet jämtemot mig själv växer inte i bröstet. Jag har insett min rätt att få leva, att få vara mig själv, att få göra fel. Jag har lärt mig att förlåta mig själv. Jag har lärt mig att livet blir det man gör det till.

Jag förtjänar att må bra, vilket jag också tänker göra.