För inte så mycket mer än ett dygn sen önskade jag inget hellre än att jag drömde. Allt var en lång och förskräcklig mardröm som aldrig ville ta slut. Hela min värld gick i kras. Hjärtat slets ut ur kroppen, slängdes i väggen, spottades på och krossades sedan till obefintlighet. Att det skulle göra så ont att bli singel igen hade jag faktiskt inte trott, att få sin så kallade "frihet" tillbaka. Men, just i det ögonblicket du sa, med din myndigaste röst: "Anna, vi måste prata", kände jag hur något gick sönder. Jag visste vad som skulle hända innan du ens sagt det och jag förstod att det inte fanns något jag kunde göra för att du skulle ändra dig. Min frihet försvann.
Alla minnen och tankar flög omkring i en stor luddig massa, runt, runt. Allt jag aldrig mer skulle få göra igen; säga "jag har världens underbaraste pojkvän" och faktiskt mena det, dra fingrarna genom ditt hår, klaga på kaffeluktande andedräkt och för kort hår, fråga dig om och om igen om jag är fin i den där och den där. Aldrig mer ringa och berätta de mest obetydelselösa händelser som hänt under dagen och aldrig mer få ligga och prata historia natten lång. Aldrig mer få skratta eller le med dig. Aldrig mer få hålla din hand innan vi somnar och aldrig mer fråga mig själv vad som är så underbart med denna kille samtidigt som jag ler brett. Aldrig mer skulle jag få se in i de där plirande ögonen som bara skriker ut "jag älskar dig, Anna".
Aldrig mer skulle jag få se den blicken och säga "jag älskar dig också".

Som tur var så har även jag fel, vilket jag är obeskrivligt tacksam över.

Tommy-gun gav mig blommor idag tillsammans med ett kort där innehållet löd: "Till min älskade Anna, förlåt!".