Det kommer sådana nätter då allt flyger runt i huvudet och ingenting riktigt fastnar. Det finns inget slut och inte ens ljudboken biter på dessa ihärdiga tankar som vägrar sakta ned. I natt är en sådan natt. Det kan hända att jag har grepp om situationen, dock så kan det vara så att det endast är en illusion. Jag vill tro att det är på riktigt men nu när jag försöker tänka efter så undrar jag verkligen om det märkts. Har jag förändrats? Har jag lagt det bakom mig? Har jag börjat strunta i det?

Jag vet till exempel hur mycket jag stör mig på dig för tillfället. Din nonchalans, din respektlöshet och den där eviga utstrålningen om att du inte alls gått vidare. Du tror inte att jag ser det, men det gör jag. Om det nu stämmer det du sa "du kan vara den bästa vännen jag någonsin haft" så borde det betyda att jag sett något i dig, förstått dig på ett sätt som ingen annan har. Jag tror att det stämmer. Jag har sett dig. Jag har sett vem du verkligen är. Du säger att du gått vidare och jag önskar verkligen att jag kunde tro dig. Men det kan jag inte, tyvärr. Jag känner dig och bryr mig för mycket om dig för att kunna se igenom fingrarna.
Jag kommer alltid att finnas där för dig. Hur mycket jag än inte orkar bry mig just nu om denna barnsliga situation så kommer jag alltid bry mig om dig. Jag såg vem du var och jag är inte riktigt redo att ge upp hoppet om den personen. Har jag gått vidare? Mest troligt inte.

Jag tror att jag har förändrats. Jag kan känna det i hela min kropp, men ändå så finns där en udda osäkerhet som vägrar lämna mig.

Jag är inte inte det där osäkra lilla barnet längre som sökte efter bekräftelse vart jag mig än i världen vände.

Jag är ärlig och trofast mot dem jag älskar och jag försöker handla mer moraliskt rätt, vilket dock är väldigt svårt i vissa situationer då det varken finns rätt eller fel utan det enda som räknas är människors olika syn på det hela. Alla tycker olika och vissa kommer tycka att detta inlägg är moraliskt fel. Dock så måste jag få det ur mig och detta verkar vara enda sättet. Moraliskt fel? Inte enligt mig. Du, personen som detta rör vill inte lyssna och jag måste få göra något åt det. Lösa det på något sätt. Säga det på ett sätt så att du kanske hör. Tyvärr så gör du nog inte det. Det är synd. För jag förtjänar din uppmärksamhet, om så bara för några sekunder. Jag förtjänar din förlåtelse. Jag förtjänar min förlåtelse. Otaliga gånger har jag fått höra det och jag börjar äntligen tro på det. Jag förtjänar att lägga detta bakom mig.

Har jag förändrats? Har någon märkt det? Har jag blivit en bättre människa? Förtjänar jag allt som jag tycker att jag gör? Jag vill ha svar. Om det är någon där ute, bland mina få men trogna läsare, som känner mig i person. Öppna er. Jag kämpar varje dag för att uppnå mina mål om att förändras. Jag har ingen aning om om jag lyckats eller inte. Jag vill så gärna.